Funderingar
Måste planera lite saker så att vi har tillräckligt med plats i bilen och släpet när vi åker. Som det ser ut nu blir flytten av under nästa vecka. Måste även köpa möbler och fixa alltifrån el och bredband. Samtidigt maler tankarna i huvudet om hur det kommer att bli.
Känns väldigt konstigt att börja skolan och gå en utbildning tillsmammans med en klass.
Egentligen är det väl inte så jättekonstigt att det känns underligt. På grund av sjukdomen har jag ju inte gått vanligt gymnasium utan läst enstaka kurser på Komvux och en hel del på distans. Vet inte hur det kommer att kännas att läsa tillsammans med samma grupp människor i 5 år. Visserligen kommer säkerligen en del att hoppa av, ta studieuppehåll och dylikt så det blir några förändringar men den största delen av de i klassen kommer man nog att läsa hela utbildningen med. Svårt att ge uttryck för hur det känns inombords eftersom att det är svårt att veta vad det egentligen är som jag känner. Ibland tror jag att det är vanlig oro inför skolstarten som de flesta antagligen har medans jag andra gånger undrar om det inte är något djupare. Alla runt mig gör en så stor sak av att jag kom in på Psykologprogrammet och ja, visst det krävs ett högt betygssnitt för att komma in och ja, det är en bra utbildning som ger goda möjligheter att få jobb när man är klar. Jag borde ju vara överlycklig! Jag vet alla dessa saker sedan tidigare, det varju därför jag sökte programmet, att jag ville ha en stabil framtid. Men ändå.....oron finns därinne i huvudet.
Ska försöka tänka på något annat istället för jag kommer ingen vart i mitt resonerande. Tror att förkylningen gör det värre för jag brukar alltid grubbla mycket när jag har feber. Hoppas att jag blir frisk snart och att tankarna försvinner då. Älsklingen håller på med middagen så jag ska nog gå och hjälpa honom en stund.
Känns väldigt konstigt att börja skolan och gå en utbildning tillsmammans med en klass.
Egentligen är det väl inte så jättekonstigt att det känns underligt. På grund av sjukdomen har jag ju inte gått vanligt gymnasium utan läst enstaka kurser på Komvux och en hel del på distans. Vet inte hur det kommer att kännas att läsa tillsammans med samma grupp människor i 5 år. Visserligen kommer säkerligen en del att hoppa av, ta studieuppehåll och dylikt så det blir några förändringar men den största delen av de i klassen kommer man nog att läsa hela utbildningen med. Svårt att ge uttryck för hur det känns inombords eftersom att det är svårt att veta vad det egentligen är som jag känner. Ibland tror jag att det är vanlig oro inför skolstarten som de flesta antagligen har medans jag andra gånger undrar om det inte är något djupare. Alla runt mig gör en så stor sak av att jag kom in på Psykologprogrammet och ja, visst det krävs ett högt betygssnitt för att komma in och ja, det är en bra utbildning som ger goda möjligheter att få jobb när man är klar. Jag borde ju vara överlycklig! Jag vet alla dessa saker sedan tidigare, det varju därför jag sökte programmet, att jag ville ha en stabil framtid. Men ändå.....oron finns därinne i huvudet.
Ska försöka tänka på något annat istället för jag kommer ingen vart i mitt resonerande. Tror att förkylningen gör det värre för jag brukar alltid grubbla mycket när jag har feber. Hoppas att jag blir frisk snart och att tankarna försvinner då. Älsklingen håller på med middagen så jag ska nog gå och hjälpa honom en stund.
Kommentarer
Trackback
