Flora Aurora Persefone

Har haft ont i magen sedan i går kväll. Tror att jag vet vad som är fel och om jag har rätt är det allt annat än goda nyheter. Ska avvakta under kvällen och blir det värre så får jag väl åka in på akuten i värsta fall. Annars väntar jag helst tills i morgon bitti. Måste dessutom försöka klara av att packa klart det sista inför flytten. För att förvärra allt så är mina föräldrar dessutom i Stockholm tills på onsdag så vi måste fixa packningsarbetet på egen hand.

Nu ska jag återgå till att vila så får jag se hur det blir med smärtorna.

Måste planera lite saker så att vi har tillräckligt med plats i bilen och släpet när vi åker. Som det ser ut nu blir flytten av under nästa vecka. Måste även köpa möbler och fixa alltifrån el och bredband. Samtidigt maler tankarna i huvudet om hur det kommer att bli.

Känns väldigt konstigt att börja skolan och gå en utbildning tillsmammans med en klass. 
Egentligen är det  väl inte så jättekonstigt att det känns underligt. På grund av sjukdomen har jag ju inte gått vanligt gymnasium utan läst enstaka kurser på Komvux och en hel del på distans. Vet inte hur det kommer att kännas att läsa tillsammans med samma grupp människor i 5 år. Visserligen kommer säkerligen en del att hoppa av, ta studieuppehåll och dylikt så det blir några förändringar men den största delen av de i klassen kommer man nog att läsa hela utbildningen med. Svårt att ge uttryck för hur det känns inombords eftersom att det är svårt att veta vad det egentligen är som jag känner. Ibland tror jag att det är vanlig oro inför skolstarten som de flesta antagligen har medans jag andra gånger undrar om det inte är något djupare. Alla runt mig gör en så stor sak av att jag kom in på Psykologprogrammet och ja, visst det krävs ett högt betygssnitt för att komma in och ja, det är en bra utbildning som ger goda möjligheter att få jobb när man är klar. Jag borde ju vara överlycklig! Jag vet alla dessa saker sedan tidigare, det varju därför jag sökte programmet, att jag ville ha en stabil framtid. Men ändå.....oron finns därinne i huvudet.

Ska försöka tänka på något annat istället för jag kommer ingen vart i mitt resonerande. Tror att förkylningen gör det värre för jag brukar alltid grubbla mycket när jag har feber. Hoppas att jag blir frisk snart och att tankarna försvinner då. Älsklingen håller på med middagen så jag ska nog gå och hjälpa honom en stund.

Har så fruktansvärt ont i foten. Den är antagligen helt enkelt övebelastad på grund av allt promenerande de senaste dagarna men det är ju liten tröst för mig just nu. Flyget avgår i morgon eftermiddag och jag kan knappt gå. Var på stan idag och det funkade till en början, sedan blev det bara värre och värre till sjag till slut inte kunde gå mer än 5 meter utan att stanna och vila. Nä, usch!

Gårdagen var både bra och dårlig. Hittade en hel del fynd på stan i form utav ett smyckesskrin, armband, halsband och lita andra småsaker. Fick även ut visumet men när vi kommit hem på kvällen oh kollade på det så hade ambassaden stavat mitt namn fel. Great, just great! Var tvngen att gå dit i morse och försöka reda ut problemet. Hade dock tur och fick hjälp av mycket bra och serviceinriktad personal.

Älsklingen är ute och köper mat och lite andra prylar så när han kommer hem igen så ska vi linda min fot så att den iallfall få lite stöd. Just nu sittar jag bara och slösurfar men jag ska snart gå och lägga mig så att foten får lite välbehövd vila.

Dagen började uselt för mig. Vaknade med världens värk i händerna och så fort jag kollade på de så insåg jag den dystra sanningen, inflammationerna har blossat upp igen. Är ju reumatiker trots min låga ålder och det märks dessvärre allt för tydligt dagar somd essa. Spenderade ju hela gårdagen med att spackla, slipa och måla och idag får jag betala priset för det.

Älsklingen skickade mig på grund av detta tillbaka i säng och jag lyckades somna om. Tog mig upp under eftermiddagen och lyckades iallfall jobba några timmar men det känns. Ska knapra lite värktabletter innan jag går och lägger mig men det brukar inte hjälpa särsklit mycket. Älsklingen har däremot jobbat jättemycket idag och han är så hila duktig. Taket är i stort sett helt klart och panelen blir även den klar inom någon timme. Så imorgon är det bara väggarna som behöver målas. Ska antagligen köpa färg i morgon så att vi kan göra en brytning och måla det sista lagret på väggarna med. Kommer antagligen att bli ljus ljus aprikos eller lju ljus grå, får se vad de har att erbjuda i affären.

Nu ska jag fika och sedan ska jag nog gå och lägga mig om jag känner att jag klan somna.

DEt är äntligebn fixat, vi har bokat biljetter! iallfall för en månads resa i juli och sedan får vi se om det blir något nu i juni och sedan i augusti. Puh! Det blir en månad i Indien! Är så gload men ändå tom i huvudet. Antar att det är all stress och strul som tar ut sin rätt. Förhoppningvis kommer jag känna mig bättre i morgon när jag fått lite välbehövlig sömn! HAr ju sovit uruselt de senaste månaderna på grund av all stress och press men i natt hoppas jag att jag äntligen kan snusa sött eftersom att både skola, betyg och resa äntligen är fixade!

Dagen har varit mycket bra. Så pass bra att det jobbiga och svårbrutna tankemönstret, som jag haft sedan jag blev sjuk, plågar mig. Känner oro för att allting är för bra för att vara sant just nu och att allt komemr att gå åt h-lvete. Vet att jag är starkare än vad jag ofta tror men att hela tiden genomgå prövnigar tär både på kropp och själ och jag hoppas att jag får möjligheten att återhämta mig och hinna hämta nya krafter utan att något tråkigt inträffar.

Det människor ofta inte förstå rär att en ätstörning inte bara påverkar den fysiska häslan och kroppen, den påverkar själen också. Såren som man orsaker kroppen kan ofta läka, även om det ibland tar tid. Såren som man tillfogatr hjärtat och själen är en helt annan sak. De är inte ens enkla att identifiera och förstå orsaken till, än mindre reparera och få att läka.

En ätstörning är visserligen otroligt krävande och jobbig för kroppen men själen får utstå minst lika mycket skada som kroppen. De problem som lett till ätstörningen finns ju kvar tills man hanterat dem och det är det som är det svåraste i hela läkningsprocessen.

Folk verkar ta begreppet familj på största allvar. Står inte min släkt nära utan undviker all kontakt med dem om det är möjligt. Jag mår bättre av att inte träffa dem då de flesta av mina släktingar är allt annat än vänliga. Andra verkar däremot se detta som ytterst udda och till och med dumt. Många verkar se släkt och familj som något som måste respekteras och bibehållas trots att man hatar varandra som individer. Jag står min syster nära och sedan är jag väl hyffsat social med mina föräldrar men jag skulle enkelt kunna ge upp all kontakt med dem om de gick över gränsen. Vad som menas med att gå över gränsen kan vara svårt att förklara men i mitt fall så kan jag ju ta min mammas egen mor som exempel. Hon har i hela mitt och min systers liv gjort allt för att nedvärdera oss och använt sig av alla tänkbara metoder för att få oss att må dåligt. För egen del skulle jag definitivt välja att säga upp kontakten med min egen mamma om hon gjorde så om jag hade barn. Min egen mamma gör istället tvärtemot. Hela vår barndom tvingafde hon oss att spendera tid med hennes mamma och förnekade att vi blev dåligt behandlade. Nu när jag och min syster är vuxna träffar vi aldrig mammas mor men mamma tar hand om henne jättemycket, speciellt nu då hon börjat bli glömsk. Jag har sämre kontakt med min mamma än avd min syster har och jag vet innerst inne att jag knappt kommer att ha kontakt med henne då vi flyttar i höst. Det är svårt att förklara hur jag känner men kort och gott kan man väl säga att jag tycker att föräldrarskap ska gå före den relation man har med sin mor. Om jag har så pass tur att jag någon gång i framtiden får barn så skulle jag aldrig vilja umgås med familjemedlemmar om de var elaka mot mina barn. I mina ögon är familj dem man väljer att ha i sitt liv. Pojkvännen och hunden är de sötaste och raraste familjenmedlemmar jag har. Och de betyder betydligt mer än vad någon familj kan betyda som enbart är familj för att det finns ett blodsligt band.

Idag är en dålig dag, minst sagt. Strulet med inrapportering av betyg verkar inte ge med sig inom en snar framtid och sedan är det en massa skit på det personliga planet som gör att jag bara vill ta med mig älsklingen och försvinna. Funderar på att ta en promenad med älsklingen när han kommer hem om en liten stund. Kanske hjälper att få lite frisk luft så att jag kab rensa huvudet på alla tankar och känslor.

Känner mig lite nere idag. Har ingen lus att göra någontin, allt känns smått meningslöst. Jag vet innerst inne att det inte är så men ibland känns det bara så i hjärtat. Vilar och lyssnar på musik. Det hjälper faktiskt. Det är otroligt hur vissa låter kan påverka en så himla otroligt. Vissa textrader bara tränger igenom allt skit och träffar hjärtat. Fascineras över hur en låtskrivare kan skriva en text som beskriver mig så bra fastr han inte alls vet att just jag ens existerar. Idag lyssnar jag på Goo Goo Dolls. Många av deras texter träffar mitt hjärta på ett speciellt sett. Idag är det "Better Days" som spelas mest. Otroligt träffsäker låt för att beskriva mig och min sinnesstämning idag.

Guuuud vad jag mår konstigt. Har inte kuinnat somna på hela dagen vilket gör att jag snart varit vaken i över 30 timmar. Börjar för mycket att stå ut med och dessvärre går det helt enkelt inte att somna. Har försökt men nix, tji fick jag. Låg bara och glodde i taket vilket bara gör mig ännu mer uppstressad över sömnbristen. Ska ju dessutom til stan i morgon vilket blir en heldagsgrej och då är det ju inte direkt lycket att vara övertrött. Ska dessutom fixa ett till pass imorgon så fortsättrdet så här måste jag skjuta upp att åka in till stan till snästa vecka. Är inte sådär jätte utseendefixerad men jag vill iallfall inte se ut som att jag är halvdöd på mitt passfoto.

Ska lägga mig i sängen och försöka somna ännu en gång, vem vet det kanske lyckas 5748691 gången. Om en stund kommer familjen hm vilket känns skönt för då kan de ta hand om vovvenm och mig:)

Sova, sova, sova, JAG VILL SOVA!!!!!!!!

Just nu känner jag mig TJOCK!

Lekte med hunden efter middagen och såg mig själv i spegeln och insåg det. Och då menar jag inte anorexins "tjockistankar" utan att jag verkligen är knubbig. Jag vet att ja gått upp cirka 30 kg sedan jag var riktigt sjuk och det är ju väldigt, väldigt mycket. Visst då vart ja ju underviktig men min nuvarande vikt är inte ideal den heller. Vet att jag inte klassas som överviktig men jag har definitivt för mycket fett och för lite muskler för att det ska vara hälsosamt.

Andra tror nog att det skulle vara väldigt enkelt för en före detta anorektiker att gå ner i vikt igen. Att det bara är att "släppa på kontrollen lite" och återgå till de gamla beteendfemönstren och sedan börja äta igen när man gått ner till in målvikt. SÅ ÄR DET INTE! Jag vet interiktigt hur jag ska kunna börja träna och äta nyttigare utan att fastna i sjukdomen igen. Att motionera lagom, att äta lagom och att vila lagom är så himla svårt för mig. Det blir antingen för mycket eller för lite av allt. Måste tänka klrt och försöka agera förnuftigt. Så ofta i det förflutna har jag trott att jag varit förnuftig men i själva verket har det varit sukdomen som spelat mig ett spratt. de senaste åren har jag mått relativt bra, visst har jag trillat dit några gånger men jag har alltid vaknat upp innan jag gått ner så mycket att det blivit farligt för kroppen. Men farligt för själen har det definitivt varit. Jag känner mig gammal och trött. Min själ känns trött och sliten av allt som hänt i mitt liv. Jag är trött och ibland känns det som att jag inte vet vad jag sysslar med. Alla planer och mål i livet känns meningslösa och jag undrar varför jag satt upp dem från början.

Känner mig nere idag så detär lika bra att jag slutar skriva för det gör mig bara ännu mer nere. Ska plugga en stund istället.

Ellar ja heg och helg. Jag pluggar ju på distans och då finns det inga lediga dagar på det sättet. Jag måste fixa klart psykologiuppgift 2 nu i helgen och nästa vecka har jag både psykologi och religionsarbeten som ska skickas in. Usch och tvi!

Får trösta mig med att syrran kommer hem i kväll. Hon blir barta här tills imorgon vilket är lite tråkigt men det är kul att iallfall få träffa henne litegrann.

Har så jäkla mycket att göra och ingen ork eller tid att hinna med allt på. Först har jag ju skolan och alla de krav som det innebär. Sedan har jag ju reseplanerandet som minst sagt står stilla. Har dessutom en mängd viktiga telefonsamtal som jag måste ringa snarast men som jag hela tiden skjutit framför mig. Nä usch, jag måste verkligen ta itu med det hela idag. Orka, orka, orka

Jag vet innerst inne att situationen är ohållbar men jag vet inte hur jag ska få det att vända. Låg vaken hela natten och somnade inte förrän jag spenderat 2 timmar framför datorn med skolarbeten och sedan legat och glott i taket i 1 timme till. Vid Halv 6 slöt jag ögonen och somnade och vid halv 10 var jag vaken igen. Vissa klarar sig på så lite sömn men inte jag. Speciellt inte då jag sovit uselt i flera veckor. I kväll blir det ju inte heller så tidigt i och med att syrran inte kommer färrän i efter 20. Ska nog försöka sova en liten stund på eftermiddagen, om jag kan somna vill säga.

Puh...

Är supertrött.
Var och hälsade på en barndomsvän som fått barn idag. Hon mår inte speciellt bra och det var jobbigt att se hur hon kämpade utan att egentligen ha någon ork kvar. Hennes dotter var iallafall supersöt och man skulle ju ljuga om man inte fick lite barnlängtan. Men det är ett bra tag tills jag kan börja planera för att skaffa barn. Har ju så många saker jag vill göra innan dess!

Jag är den typ av person som inte bara känner för människor som mår dåligt. Jag känner av dem också. Det är lite svårt att beskriva men kort och gott så har jag en underlig förmåga att bara känna hur människor runt mig mår. Det krävs inga speciella ord utan jag bara förstår vad de går igenom. Denna färdighet gäller dock enbart människor som jag känner främlingar är jag inte alls kapabel att känna av.

Låter kanske underbart, men det är det inte. Att kunna känna vad dina bekanta känner kan ju tyckas som perfekt men det gör ju inte att jag automatiskt kan hjälpa dem att förändra sin situation. De gångerna är det extra hobbigt. Att bara stå och se på när de kämpar för att inte drukna, utan att kunna vända situationen. Tror att det är därför Psykolog-yrket lockar. Genom utbildningen ges man ju chansen att få lära sig att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Vill visserligen inte ha mina nära och kära som patienter men ändå:)

Nu ska jag fika lite med älsklingen ochy sedan blir det lite välbehövlig sömn. Hoppas att jag lyckas somna relativt snabbt. De senaste veckorna har jag ju sovit uselt så det skulle verkligen vara skönt med en god natts sömn.

Provet igår var fruktansvärt jobbigt. Prov i allmänhet gör mig så himla uppstressad och igår var inget undantag. Älsklingen var borta hela dage och kom inte hem förrän på kvällen för att lugna mig. Provet i sig var svårt, inte frågorna i sig men tidspressen. Jag kan inte skriva lite om frågorna utan vill ju visa att jaghar läst på och det resulterar ju i att man måste sitta och panikskriva för att hinna få med allt som man kan och anser är relevant.

Man hade 5 timmar på sig, jag använde 4 timmar och 50 minuter och måste erkänna att jag hade skrivit mycekt mer om ja hade haft mer tid. Men detgår ju inte att förändra nu så nu är det väl bara att försöka vara nöjd. Har några "frivilliga" utmaningar kvar men jag har 1 vecka på mig att få in dem och jag har redan gjort mer än hälften på dem så jag är inte direkt stressad över det heller. Dessutom skrev läraren att jag inte behövde göra alla 3 så jag behöver väl egentligen inte lägga så mycket tid på dem alls utöver det jag redan gjort.

Konstig dag idag. Har stressat hela kursen för att komma hit, speciellt den här veckan som vrit en mardröm nu när jag är sjuk. Nu när det värsta är över så föväntade jag mig iallfall att jag skulle känna mig lättad eller något, att det skulle kännas enkelt att slappna av. Men nej, då man går och tror att amn blivit frisk, då kommer tankarna upp igen. Jag måste göre det och det och det och det och......

Hatar känslan. Det är som att min hjärna aldrig kan slappna av och bara vara och må bra.  Var klar med provet 23.30 igår och såg fram i mot vad jag trodde skulle blöi en lång natts god sömn. Istället hade jag först jättesvårt att somna och när jafg väl somnade sov jag uselt och vaknade tidigt. Idag är jag trött oh förvirrad.

Är det här allt som finns? Hela mitt liv har jag velat prestera toppresultat, känslan av att jag måste uppnå MVG, att vara bäst, att duga helt enkelt har alltid varit närvarande. När jag var sjuk var det speciellt så, jag intalade mig själv att ångesten, smärtan och tomheten skulle försvinna om jag bara blev tillräckligt smart, snygg, smal och duktig. Nog blev jag smal, fick toppbetyg och alla trodde nog att jag hade allt under kontroll. Och visst kontroll hade jag, på mitt matintag, min träning och studierna. Jag var besatt av att leva på ett särskilt sätt. Mina känslor och hur jag mådde kunde jag inte kontrollera och därför tvingade jag bort dem tills jag var ett tomt skal. En människa till det yttre men utan någon kapacitet att känna empati, lugn oh glädje.

Idag är jag frisk fysiskt och mentalt mår jag mycket, myket bättr än vad jag gjorde då. Jag äter vad jag vill, tränar när jag har lust och inte för att jag känner att jorden går under om jag inte gör det. Problemet som kvarstår är ju hur jag ska kunna känna mig lugn och harmonisk. Att kunna sluta sträva efter yttre resultat enbart för att de ger mig bekräftelse. Att vara nöjd med sig själv bara för den man är och inget annat, det är det svåraste av allt.

Nu ska jag nog bada vovven som spenderade morgonen med att hoppa ner i ett jättesmutsigt dike. Han var överlycklig när han kom hem från promenaden med pappa. Pappa var allt annat än överlycklig:) Det hjälper att umgås med vovsen, man behöver inte säga någonting, han bara förstår.

Åhhh är så jäkla irriterad. Började precis känna mig lite bättre i början av veckan men vaddå missuppfattning. Nu är jag ännu sämre, hostan är värre och den har dragit sig ner i lungorna. Ärså himla trött och lungorna och hela bröstkorgen värker efter allt hostande.

Allt annat än kul är vad det är. Dessutom har mamma (som är sjuksköterska) ett mig strikta order om att vara uppe regelbvundet så att jag inte bara ligger i sängen och förvärrar mitt tillstånd ytterligare. Har aldrig haft lunginflammation men är livrädd för att drabbas av det, speciellt nu när jag har så mycket skolarbete så jag har knappt vågat vila alls. Vet innerst inne att jag måste vila också men det är svårt att lägga sig ner när man har så mycket som måste göras. Att morsan dessutom misstänker att det kan röra sig om en eventuell luncinflammation gör mig inte direkt mer avslappnad och haronisk om man säger så. Ska antagligen till doktorn i morgon så då faller väl den slutgiltiga domen angående mitt tillstånd.

Nu ska jag ta hostmedicin och försöka vila en liten stund innan älsklingen kommer hem och tar hand om mig:)

Igår somnade jag klockan 20.30 och vaknade inte förrän 10-tiden i morse. Man tycker ju att det skulle räcka med sömn för mig efter så mycket vila, men nej. Är fortfarande slö och känner verkligen inte för att plugga hela dagen. Viol gå och lägga mig och sova istället.

Tror till stor del att tröttheten beror på helgens sociala anda. Har knappt varit ensam alls och inte sovit speciellt bra heller så det är nog därför jag känner mig så trött nu.

Ska gå och lägga mig tidigt ikväll så får vi hoppas att jag är piggare i morgon. Men nu blir det plugg!

Efter en rad katastrofala dagar då det kommer till mat så måste jag backa tillbakla och få en överblick av situatione och sedan börja om. För mig har det alltid varit svårt att äta normala mängder. När jag är ensam blir det nyttigt, men för lite. När jag har sällskap blir det onyttigt och alldeles för mycket. Vad jag behöver är att finna balansen vart mitten finns. Att äta nyttigt i lagom mängd både när jag är ensam och i sällskap av någon. Det är svårt, riktigt svårt.

Igår blev det ingen träning alls, hade hetsiga diskussioner med sambon mest hela dagen känns det som. Jag vet att jag blir mer lättretlig när jag hr problem med maten, vare sig det beror på att jag är frusterard över att äta för mycket eller för lite. Jg blir inåtvänd och vill bara vara ensam. Visst, innerst inne så vet jag ju att inget blir bättre av det men hur ska man kunna styra sina känslor.

Idag blir det städning och förhoppningsvis en långpromenad med söta vovven. Nu blir det iallafall lunch!