Vilsen
Provet igår var fruktansvärt jobbigt. Prov i allmänhet gör mig så himla uppstressad och igår var inget undantag. Älsklingen var borta hela dage och kom inte hem förrän på kvällen för att lugna mig. Provet i sig var svårt, inte frågorna i sig men tidspressen. Jag kan inte skriva lite om frågorna utan vill ju visa att jaghar läst på och det resulterar ju i att man måste sitta och panikskriva för att hinna få med allt som man kan och anser är relevant.
Man hade 5 timmar på sig, jag använde 4 timmar och 50 minuter och måste erkänna att jag hade skrivit mycekt mer om ja hade haft mer tid. Men detgår ju inte att förändra nu så nu är det väl bara att försöka vara nöjd. Har några "frivilliga" utmaningar kvar men jag har 1 vecka på mig att få in dem och jag har redan gjort mer än hälften på dem så jag är inte direkt stressad över det heller. Dessutom skrev läraren att jag inte behövde göra alla 3 så jag behöver väl egentligen inte lägga så mycket tid på dem alls utöver det jag redan gjort.
Konstig dag idag. Har stressat hela kursen för att komma hit, speciellt den här veckan som vrit en mardröm nu när jag är sjuk. Nu när det värsta är över så föväntade jag mig iallfall att jag skulle känna mig lättad eller något, att det skulle kännas enkelt att slappna av. Men nej, då man går och tror att amn blivit frisk, då kommer tankarna upp igen. Jag måste göre det och det och det och det och......
Hatar känslan. Det är som att min hjärna aldrig kan slappna av och bara vara och må bra. Var klar med provet 23.30 igår och såg fram i mot vad jag trodde skulle blöi en lång natts god sömn. Istället hade jag först jättesvårt att somna och när jafg väl somnade sov jag uselt och vaknade tidigt. Idag är jag trött oh förvirrad.
Är det här allt som finns? Hela mitt liv har jag velat prestera toppresultat, känslan av att jag måste uppnå MVG, att vara bäst, att duga helt enkelt har alltid varit närvarande. När jag var sjuk var det speciellt så, jag intalade mig själv att ångesten, smärtan och tomheten skulle försvinna om jag bara blev tillräckligt smart, snygg, smal och duktig. Nog blev jag smal, fick toppbetyg och alla trodde nog att jag hade allt under kontroll. Och visst kontroll hade jag, på mitt matintag, min träning och studierna. Jag var besatt av att leva på ett särskilt sätt. Mina känslor och hur jag mådde kunde jag inte kontrollera och därför tvingade jag bort dem tills jag var ett tomt skal. En människa till det yttre men utan någon kapacitet att känna empati, lugn oh glädje.
Idag är jag frisk fysiskt och mentalt mår jag mycket, myket bättr än vad jag gjorde då. Jag äter vad jag vill, tränar när jag har lust och inte för att jag känner att jorden går under om jag inte gör det. Problemet som kvarstår är ju hur jag ska kunna känna mig lugn och harmonisk. Att kunna sluta sträva efter yttre resultat enbart för att de ger mig bekräftelse. Att vara nöjd med sig själv bara för den man är och inget annat, det är det svåraste av allt.
Nu ska jag nog bada vovven som spenderade morgonen med att hoppa ner i ett jättesmutsigt dike. Han var överlycklig när han kom hem från promenaden med pappa. Pappa var allt annat än överlycklig:) Det hjälper att umgås med vovsen, man behöver inte säga någonting, han bara förstår.
Man hade 5 timmar på sig, jag använde 4 timmar och 50 minuter och måste erkänna att jag hade skrivit mycekt mer om ja hade haft mer tid. Men detgår ju inte att förändra nu så nu är det väl bara att försöka vara nöjd. Har några "frivilliga" utmaningar kvar men jag har 1 vecka på mig att få in dem och jag har redan gjort mer än hälften på dem så jag är inte direkt stressad över det heller. Dessutom skrev läraren att jag inte behövde göra alla 3 så jag behöver väl egentligen inte lägga så mycket tid på dem alls utöver det jag redan gjort.
Konstig dag idag. Har stressat hela kursen för att komma hit, speciellt den här veckan som vrit en mardröm nu när jag är sjuk. Nu när det värsta är över så föväntade jag mig iallfall att jag skulle känna mig lättad eller något, att det skulle kännas enkelt att slappna av. Men nej, då man går och tror att amn blivit frisk, då kommer tankarna upp igen. Jag måste göre det och det och det och det och......
Hatar känslan. Det är som att min hjärna aldrig kan slappna av och bara vara och må bra. Var klar med provet 23.30 igår och såg fram i mot vad jag trodde skulle blöi en lång natts god sömn. Istället hade jag först jättesvårt att somna och när jafg väl somnade sov jag uselt och vaknade tidigt. Idag är jag trött oh förvirrad.
Är det här allt som finns? Hela mitt liv har jag velat prestera toppresultat, känslan av att jag måste uppnå MVG, att vara bäst, att duga helt enkelt har alltid varit närvarande. När jag var sjuk var det speciellt så, jag intalade mig själv att ångesten, smärtan och tomheten skulle försvinna om jag bara blev tillräckligt smart, snygg, smal och duktig. Nog blev jag smal, fick toppbetyg och alla trodde nog att jag hade allt under kontroll. Och visst kontroll hade jag, på mitt matintag, min träning och studierna. Jag var besatt av att leva på ett särskilt sätt. Mina känslor och hur jag mådde kunde jag inte kontrollera och därför tvingade jag bort dem tills jag var ett tomt skal. En människa till det yttre men utan någon kapacitet att känna empati, lugn oh glädje.
Idag är jag frisk fysiskt och mentalt mår jag mycket, myket bättr än vad jag gjorde då. Jag äter vad jag vill, tränar när jag har lust och inte för att jag känner att jorden går under om jag inte gör det. Problemet som kvarstår är ju hur jag ska kunna känna mig lugn och harmonisk. Att kunna sluta sträva efter yttre resultat enbart för att de ger mig bekräftelse. Att vara nöjd med sig själv bara för den man är och inget annat, det är det svåraste av allt.
Nu ska jag nog bada vovven som spenderade morgonen med att hoppa ner i ett jättesmutsigt dike. Han var överlycklig när han kom hem från promenaden med pappa. Pappa var allt annat än överlycklig:) Det hjälper att umgås med vovsen, man behöver inte säga någonting, han bara förstår.
Kommentarer
Trackback
