Flora Aurora Persefone

En gammal barndomsvän ringde idag. Hon har nyligen fått sitt första barn så jag skickade en present. Blev dock helt chockad då hon ringde för att tacka. Vi umgicks jättemycket då vi växte upp och våra föräldrar är fortfarande väldigt nära vänner. Jag har inte pratat med henne på mer än 8 år, visst har vi sett varandra på stan och hhälsat men inte pratat. Hon har förändrats otroligt mycket sedan dess, jagh har fått veta så mycket i efterhand oh insett att hon varit väldigt deprimerad under sin tonårstid och till och emd försökt ta sitt liv. Vi umgicks inte då så det kom helt som en chock för mig. Samma sak kan man kanske säga om mig. Jag hade int blivit riktigt sjuk då vi fortfarande umgicks, inte hoppat av gymnasiet för att jag var så sjuk, inte blivit deprimerad och mått riktigt, riktigt dåligt ännu. Nu mår jag ju bättre och det gör hon också men det kändes riktigt, iktigt konstigt att praa med henne på telefon. Hon lät som en helt annan människa. Frågan nu är ju om vi kommer att börja umgås igen, har vi något gemensamt nu? När vi växte upp kändes alltid hon och hennes bror som våra kusiner i och med att vi aldrig stått våra riktiga kusiner nära. Jag tänkte nog alltid att vi skulle uppfostra våra barn tillsammans och att de skulle växa upp med varandra. Sen gick åren då jag blev sjuk och hon blev deprimerad och nu är vi helt plötsligt vuxna. VAd händer nu? Frågorna blev bara fler efter hennes samtal och jag vet inte riktigt var jag själv står i situationen.
En sak är iallfall säker och det är att hennes dotter är hur söt som helst, har sett henne på bild och ser verkligen fram emot att se henne i verkligheten.

Nu blir det städning och sömn!